En "seriös" uppfödare
Hade förut idag kontakt med en uppfödare som säger sig vara av den seriösa kalibern. Tänkte egentligen inte ta upp det men känner ändå att jag måste få skriva av mig.
Efter alla turer idag och Axa fick somna in, hann hon säkert inte bli kall förrän jag fick kommentaren att en uppfödare var ledsen för att Axa var avlivad men vederbörande var glad för att hon var borta från mig.
Jag var så grymt bortdomnad känslomässigt och mentalt efter att precis sett min hund dö att jag inte riktigt kunde ta till mig vad som kastades på mig. Bakgrunden till detta uttalande är att uppfödaren och jag inte kom överens. Ok, fine, det kan man inte göra med alla oavsett om man vill det eller ej.
Men att uttala sig så till en människa som precis varit i den situation jag befann mig i, då undrar jag hur man egentligen är funtad som människa? Som uppfödare?
Mycket skit har blivit kastad idag och det är inget jag tänker ta upp här MEN att säga så till mig, ja jag kan ju säga att jag är väldigt tacksam för att jag var så pass avtrubbad som jag var, dock sitter ju inte detta i för resten av livet utan nu under dagen har dessa ord smällt in.
Jag har aldrig nånsin, på något sätt fått klagomål på min hundhållning, konstruktiv kritik har jag fått på olika träningsmetoder för att nå resultat jag velat ha men aldrig klagomål. Samt att uttala sig på ett sådant sätt för att man som person inte kommer överens med en annan, trots att man inte känner mig som person, eller vet hur mina djur har det här hemma el dyl det är skrämmande.
Nåja, jag vet och de som känner mig vet att mina djur hittills aldrig farit illa. Jag har tränat hund sen jag var 10 år, idag är jag snart 33, jag har i stort sett haft egen hund alltid utöver ett par år då min stora dotter föddes så jag betackar mig för såna kommentarer och det känns bra att jag inte kommer att ha kontakt med vederbörande igen.
Kritisera mig gärna, både här och IRL men se till att det är befogat och konstruktivt. Kasta inte sten när du själv sitter i glashus för det är vad jag anser att denna uppfödare gör.
Tack Pernilla för allt stöd idag
Älskar dig Axa - ses på andra sidan
Giron - puss på nosen min älskade vovve
En mycket mycket ledsam dag
Sagt och gjort, har ju berättat detta tidigare här på bloggen att vi skulle iväg och röntga och så blev det idag.
Startade här hemma kl 0900, hämtade upp Pernilla och Engla och for vidare till Dalby. Tiden var satt till 1040. Vi var precis i tid. Pernilla gick in med Engla först och jag och Axa satt kvar ute i väntrummet. Nervöst kände jag men Axa lade sig, hon var som hon alltid var.
Det blev snart vår tur, jag och Pernilla gick in med Axa och fick träffa en mycket mycket trevlig veterinär, lugn och behaglig var han. Han ville se Axa springa så vi sprang och han tyckte då att Axa var sladdrig bak.
In och ge Axa lugnande och snart sov hon gott. Jag och Pernilla gick ut i väntrummet igen.
Vet kommer ut och säger, vi tar en bild till, det ser inte bra ut. Ok säger vi, det sitter en dam i väntrummet också som pratar massor massor så vi blev ju lite distraherade vilket var ganska skönt.
Snart är det vår tur att komma in igen, Axa är klar men sover fortfarande. Vet ville inte väcka henne innan han pratat med oss, så pass illa var det.
Vi fick se bilderna och det är ett under att hon satt ihop egentligen. De lårbenskulor man normalt har var inte fullgoda och de satt inte där de ska sitta. Ena sidan var betydligt värre än andra men även den "bättre" sidan var riktigt undermålig. Vi förhörde oss med vet om vilka framtidsutsikter en hund har med detta problem. Dem var färre än få. Hon hade ont som det var, även nersövd reagerade hon på smärtan då dem röntgade henne.
Både jag och Pernilla var rörande överens om när vi kom till vet att OM det skulle visa sig vara något som var bekymmersamt så skulle vi låta henne somna in. En ras som är stor och tung som redan har problem, bådar inte gott. Visserligen hade man ju fått se vilken typ av problem det hade varit, inflammation, växtvärk eller dyl men nu fanns det inget att säga.
Därmed fick Axa somna in. Hon är nu smärtfri och slipper något som helst lidande. Jag känner ångest för att jag inte sett signalerna tidigare, att jag inte åkt med henne tidigare för ingen vet hur pass ont hon har haft.
Dock fick jag signaler av Pernilla i fredags och idag fick vi tid så det har ändå gått snabbt, men i mitt sinne i mitt resonemang kring hundhållning så skulle jag varit iväg med Axa tidigare.
Jag vet att jag inte ska klandra mig själv MEN det gör jag. Ingen av mina djur har nånsin behövt lida och jag vill inte att någon nånsin ska behöva göra det.
Det är en stor förlust för oss här hemma. Axa var en underbar familje- flockmedlem för oss alla. I tisdags låg jag på rygg i sängen och hade Axa på ena armen sovandes och Giron på den andra. Det är det minne jag har och vill ha på min näthinna och den känslan av hennes nos mot mitt ansikte ska jag bevara väl.
Vi saknar dig Atletiska Axa och tomheten är stor.
Må väl min älskade vovve, vi ses på andra sidan
