Giron

Var ju hos Pernilla i fredags och hon lade märke till något jag själv inte lagt märke till vid Axa. Hennes gång. Jag har länge sett att hon varit "klumpig" när hon rest sig och så där men trott att det hade med valpigheten att göra. Det är ju för mig en ny ras. Njae säger Pernilla, där är något som inte är som det ska.
Sagt och gjort, har ju berättat detta tidigare här på bloggen att vi skulle iväg och röntga och så blev det idag.

Startade här hemma kl 0900, hämtade upp Pernilla och Engla och for vidare till Dalby. Tiden var satt till 1040. Vi var precis i tid. Pernilla gick in med Engla först och jag och Axa satt kvar ute i väntrummet. Nervöst kände jag men Axa lade sig, hon var som hon alltid var.
Det blev snart vår tur, jag och Pernilla gick in med Axa och fick träffa en mycket mycket trevlig veterinär, lugn och behaglig var han. Han ville se Axa springa så vi sprang och han tyckte då att Axa var sladdrig bak.
In och ge Axa lugnande och snart sov hon gott. Jag och Pernilla gick ut i väntrummet igen.

Vet kommer ut och säger, vi tar en bild till, det ser inte bra ut. Ok säger vi, det sitter en dam i väntrummet också som pratar massor massor så vi blev ju lite distraherade vilket var ganska skönt.

Snart är det vår tur att komma in igen, Axa är klar men sover fortfarande. Vet ville inte väcka henne innan han pratat med oss, så pass illa var det.
Vi fick se bilderna och det är ett under att hon satt ihop egentligen. De lårbenskulor man normalt har var inte fullgoda och de satt inte där de ska sitta. Ena sidan var betydligt värre än andra men även den "bättre" sidan var riktigt undermålig. Vi förhörde oss med vet om vilka framtidsutsikter en hund har med detta problem. Dem var färre än få. Hon hade ont som det var, även nersövd reagerade hon på smärtan då dem röntgade henne.

Både jag och Pernilla var rörande överens om när vi kom till vet att OM det skulle visa sig vara något som var bekymmersamt så skulle vi låta henne somna in. En ras som är stor och tung som redan har problem, bådar inte gott. Visserligen hade man ju fått se vilken typ av problem det hade varit, inflammation, växtvärk eller dyl men nu fanns det inget att säga.

Därmed fick Axa somna in. Hon är nu smärtfri och slipper något som helst lidande. Jag känner ångest för att jag inte sett signalerna tidigare, att jag inte åkt med henne tidigare för ingen vet hur pass ont hon har haft.
Dock fick jag signaler av Pernilla i fredags och idag fick vi tid så det har ändå gått snabbt, men i mitt sinne i mitt resonemang kring hundhållning så skulle jag varit iväg med Axa tidigare.
Jag vet att jag inte ska klandra mig själv MEN det gör jag. Ingen av mina djur har nånsin behövt lida och jag vill inte att någon nånsin ska behöva göra det.

Det är en stor förlust för oss här hemma. Axa var en underbar familje- flockmedlem för oss alla. I tisdags låg jag på rygg i sängen och hade Axa på ena armen sovandes och Giron på den andra. Det är det minne jag har och vill ha på min näthinna och den känslan av hennes nos mot mitt ansikte ska jag bevara väl.
Vi saknar dig Atletiska Axa och tomheten är stor.

Må väl min älskade vovve, vi ses på andra sidan